Varför firar vi egentligen Lucia? Idag ska vi ta reda på det och även stifta närmare bekantskap med den mindre kända demonen Lussi och ta reda på varför vi äter lussekatter.
Det första stora avslöjandet är att vårt firande av Lucia knappt alls har något att göra med det Romersk-katolska helgonet Lucia som led martyrdöden ca 300 år efter vår tidräkning. Vårt firande vid denna tid härstammar egentligen i att vintersolståndet inföll runtomkring den 13 december på medeltiden. Detta var årets längsta natt och då trodde man att många övernaturliga krafter var i farten. T.ex härjade då ett kvinnligt demonväsen, Lussi. Hon rövade bort barn som betett sig illa, ett klassiskt ”skrämma-barn-så-att-de-sköter-sig-väsen”.
Även djävulen var i farten denna natt och faktum är att namnsdagen Lucia som infaller den trettonde var förr mer associerat med djävulens namn Lucifer än med något helgon. Så egentligen är firandet den 13:e mycket gammalt men namnet och associeringen med helgonet Lucia relativt ny.
Jag kan lugna er med att hon firas på Sicilien. Även om de har gjort om henne till något av en tomteliknande figur. Hon tar emot mat från barn och delar i gengäld ut presenter till dem och hon har en flygande åsna som medhjälpare. Men hon är inte lika social som tomten, för om någon hinner få syn på henne kastar hon aska på personens ansikte.
Hur har då vår bild av lucia i vita kläder och ljus i hår skapats? Ja, traditionen att ”lussa” härstammar från bondesamhället och gick ursprungligen ut på att klä upp sig i gamla kläder eller i halm och gå runt mellan gårdarna för att supa. Både kvinnor och män gjorde detta och de kallades då lussebrudar och lussegubbar. Lussebrudarna var förmodligen betydligt mer ovanliga och de sågs som oanständiga. I Bohuslän brukade man säga: ”Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud”.
På slutet av 1700-talet började en ny typ av Lucia dyka upp i de högre samhällsklasserna. Förmodligen bottnar det i att man lånade över den tyska traditionen med ”Kinde Jes” eller ”Christkindlein”. Den gick ut på att en vitklädd kvinna serverade frukost. I håret hade hon ljus som skulle symbolisera Jesusbarnets gloria.
Den första svenska Lucian med den nu klassiska ljuskronan finns dokumenterad i skrift från 1764 skriven av den skånske prästen C F Nyman. Han beskriver hur en vitklädd kvinna med ljus i håret ger honom frukost på sängen.
Denna tradition förekom först i Värmland, Västergötland och Närke. Den spred sig sedan till akademierna i Uppsala och Lund där man började lussa. Då var det alltid killar som fick ta på sig rollen av Lucia på grund av att det bara fanns män vid akademin. (Därför vore det väl inte helt fel att ha en manlig Lucia något år?)
Himlen
hänger stjärnsvart och snön ligger blå
och mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små.
Skumma ligga stigarna där mänskobarnen gå,
och tysta ruva stugorna med snöskägg på.
Då komma väl de hundra, då komma väl de tusen
Lusseknektar vandrande kring husen.
De
vandra kring med stjärnljus,
de vandra kring med bloss,
med masker och med narrspel, en jublande tross.
De bulta hårt på rutorna så isen går loss,
de buga sig, de bjuda sig till gästning hos oss.
De vandra kring med visor som jubla och tralla,
så backarna och skogarna de skalla.
Text:
K G Ossian Nilsson
Musik: Sven Körling
Texten ovan kommer från en av mina luciafavoriter, ”Himlen hänger stjärnsvart”. Den har inte bara en vacker melodi utan också en i mitt tycke väldigt hednisk text. Kanske kunde man finna inspiration till en ritual med utgångspunkt i texten?
Nu när vi närmar oss vintersolståndet är nätterna som längst och dagarna som kortast. Även om man bor i mellansverige är det mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. För många är det här en tung tid. Naturen vilar och det borde även vi göra, men det är alltid massor att göra innan jul och det känns på något sätt som om allt snurrar fortare och fortare. Istället för att varva ner blir många stressade och spända så här års. Därför tycker jag personligen om att fira midvinter på ett stillsamt vis. Jag har mitt eget firande, då jag myser i mörkret med tända ljus och rökelse, har en liten ritual eller gör en ceremoni. För mig är det ett sätt att omfamna den mörka årstiden. I år ska jag fira med att hälsat det återkommande ljuset. För mig har midvinter blivit lite av en nyårshögtid då jag reflekterar över det år som gått och mina mål inför det år som kommer.
I den mytologiska cykeln är det nu Gudinnan föder Guden, solbarnet – en parallell till att ljuset kommer åter. Det är en glädjens högtid och ett tillfälle att fira. Midvintern avslutar också den allra mest introspektiva delen av årshjulet och det är dags att börja vända sig utåt igen. Hos oss finns en tydlig koppling till sådd och skörd, eftersom man bör sätta vitlöken senast kring Samhain och redan mellan jul och nyår kan man så de första chilifröna. Däremellan infaller den period på året då det är som minst lämpligt att försöka odla något. Solens återkomst markerar på så sätt även starten på nästa odlingssäsong.
Precis som med midsommar finns det mycket folktro förknippad med midvintern och julen. Det sägs att djuren kan tala på julnatten, och att de döda håller julotta i kyrkan. Även julafton är ett tillfälle att försöka se en skymt av sin tillkommande, och mandeln i gröten förutspår vem som kommer att bli gift nästa år. Det gäller också att hålla sig väl med gårdstomten genom att ställa ut gröt till honom vid jul. Går man tillbaka till förkristen skandinavisk tid kan man hitta kopplingar mellan midvinter och Jolnir, dvs. Oden, vilket gör midvinter till en lämplig högtid att ta kontakt med honom på.
Nu är det som allra mörkast, men årshjulet snurrar vidare mot ljuset, värmen och växtkraften. Passa på att vila lite själv medan det fortfarande är mörkt.
Men det bästa med Lucia-högtiden är ju nästan lussekatterna. Men hur kommer det sig då att vi började äta lussekatter vid denna dag? Jo, lussekattens namn kommer inte heller från helgonet Lucia utan från djävulens namn Lucifer. Traditionen med dessa bullar uppkom i Tyskland på 1600-talet. Man trodde att djävulen smög runt i skepnad av en katt och gav barn stryk samtidigt som Jesus, i skepnaden av ett barn, gick runt och delade ut bullar. För att skrämma bort ”Lusse”, alltså Lucifer, färgade man bullarna gula med saffran. Tydligen så tycker även djävulen att gult är fult och håller sig på avstånd. Lussekatter förekom i Sverige på 1600-talet men blev populära först på 1800-talet. Men kom ihåg! Det är hembakade lussekatter som gäller! Inga sådana där smaklösa som mataffären säljer!
Vad är era tankar kring Lucia? Firar ni och i så fall hur? Har du varit Lucia någon gång i ett Luciatåg?
Slutligen så hoppas jag ni alla får en fin Lucia-dag!

















