Magiskt midsommarfirande

Dans runt midsommarstången, blommor i håret, sill och nubbe, färskpotatis, jordgubbar, drömmar om sin blivande make – för den ogifte. Det är midsommar och visst är det härligt. Men vart kommer alla dessa traditioner ifrån? Och varför i herrans namn dansar vi "Små grodorna"?

Här får du en guidad tur i midsommarfirandet... Man börjar dagen med "Helan går sjung hoppfaderallanlej”- där satt den! Nubben, vilket ord, förresten. Det härleder från ordet nubb, som förutom liten spik också betyder en liten snaps. Liten och liten, förresten. I mitten på 1900-talet var en standardnubbe på 7,5 centiliter. Två sådana innebar 15 cl och därmed var ransonen enligt dåtidens alkohollagstiftning förbrukad. Lagstiftningen ändrades senare i och med avskaffandet av motboken 1955. Då blev standardmåttet 6 cl för en restaurangsnaps. Nubbe har även använts allmänt om brännvin. Men första gången ordet noterats i skrift var i tidningen Social-demokraten redan 1892. Nu var det dags för en till, "Se upp där nere... nu kommer han." Midsommarnatten innebär för de flesta att i goda vänners lag få umgås och sjunga och dansa, äta gott och insupa sommarens grönska och prakt.

Den längsta dagen på året då solen aldrig går ner (om du befinner dig norr om polcirkeln) har firats i en herrans massa år. Ebbe Schön, folklivsforskare, som bland annat skrivit boken "Folktrons år", säger så här:

”Vi vet faktiskt inte riktigt exakt hur länge. Det finns inget nedskrivet om detta utan det är en tradition som vandrat från mun till mun. Man kan anta att när solen stått som allra högst fanns det även i forntiden goda skäl att fira och festa. Här uppe i Norden har vi firat midsommar redan före kristendomens inträde. Kyrkan i sin tur antog ju många av de redan etablerade sederna. Den kristna kyrkan knöt på 300-talet tidpunkten för midsommarfesten till den helige Johannes döparens dag, den 24 juni (Johannes föddes enligt Lukasevangeliet sex månader före Jesus och firas därför sex månader före jul). I svenska kyrkans kyrkoår har tidigare midsommardagen och Johannes Döparens dag firats på samma dag.” Detta ändrades 2003 då Johannes Döparens dag flyttades till söndagen efter midsommardagen. Detta innebar att midsommardagen fick temat "Skapelsen" i den nya "Den svenska evangelieboken".

Myterna kring midsommar är lika gamla. Än i dag är det många som lägger sju blommor under kudden. Den myten kommer av att när solens står som högst är växterna och blommorna laddade med en speciell kraft. Det handlar om opersonliga krafter som man helt enkelt trodde på. 3, 7, 8 eller 9 sorters blommor. Dessa tal ansågs magiska. Magi och trolldom står i centrum för denna rit. I den övernaturliga världen ska man göra allting baklänges. De riktigt trollkunniga plockade dessa blommor på ett speciellt sätt. De gick baklänges och plockade med vänster hand. Helst skulle man plocka från en kyrkogård. De blommorna som hade växt upp där bland de döda ansågs bära på magi och hemligheter.

Sedan finns en rad skrockfulla midsommarberättelser från förr, som mer eller mindre dött ut. En historia går ut på att man plockar sig en blomsterkrans vid midsommar och att denna skulle sparas till årets enda bad vid jul. Då överfördes blommornas och midsommarens kraft till vattnet med badade i. Detta skapade lycka och välgång.

Många av sägnerna handlar om att ogifta kvinnor ska hitta sin stora kärlek. Här kommer några av de mer udda tipsen för ungmör:

Ni kan innan ni går och lägger er äta en sill, med fenan först. Den salta sillen framkallar törst under sömnen. Folktron säger att ni då kommer att drömma om att ni blir bjudna dryck av er blivande make. Dricker ni vatten i drömmen blir ert liv fattigt. Dricker ni öl blir livet sisådär. Är det däremot vin som serveras... ja, då får ni rikedom och lycka.

Ett annat sätt för en kvinna var att droppa 3 droppar mensblod i en dryck. Såg kvinnan någon hon tyckte om kunde hon bjuda på en kopp kaffe med dessa droppar i och simsalabim blev denne kaffegäst upp över öronen kär i kvinnan.

Eller varför inte sätta ett äpple under vänster armhåla och låta äpplet svettas in riktigt ordentligt innan man bjöd det till någon man tyckte om. Mannen blev även då förälskad för livet. Ville ungmön vara helt säkert på att detta skulle lyckas kunde man sticka ett hål i äpplet så att svetten verkligen tog sig in i frukten. Då var det liksom inget snack om att mannen inte skulle falla pladask.

I just den sista berättelsen finns en sägen som säger att en man upptäckte hålet i äpplet och vägrade äta. Han slängde ut frukten i hagen och där kom en galt och smaskade i sig detta. Vad som hände då får ni räkna ut själva…

Midsommarnatten har alltså i den svenska folktraditionen många inslag av tro på övernaturliga väsen och framtidsprofetior.

Ni vet väl att man absolut inte får bada på midsommaraftonen? För just denna trolska och magiska natt riskerar man att råka ut för Näcken. William Shakespeares "En midsommarnattsdröm" fångar in själva kärnan i vad denna helg handlar om. Kärlek och humor, i en blandning av fantasi och verklighet.

Men åter till middagsbordet. Till sillen, färskpotatisen och jordgubbarna. Sillen var länge fattigmanskost i vårt land. Men denna delikata lilla fisk har på senare tid flyttat in i finrummen. Sillen, som är världens vanligaste fisk, har en märklig historia. I början av 1800-talet försvann den plötsligt och var borta i över 50 år. Puts väck. Men så en vinterdag 1877 passerade en ångare på den bohuslänska kusten ett stim som var så tjockt att sillen kastades upp på fördäck. Sillen hade återvänt till västkusten. Havet kokade av denna delikatess och nu började en ny sillperiod, som skulle vara i nästan 30 år. Sillens återkomst lade grunden till den bohuslänska konservindustrin och en sillkultur som snabbt skulle spridas över landet. Det skapades en ny sort: Storsillen. Genom att krydda den nya sillen fick man en helt ny produkt - kryddsillen. De första produkterna av kryddsillen presenterades redan 1889. Det var små sillbitar i lagom gaffelstorlek, sådana som vi alla känner igen från midsommarens middagsbord.

Samtidigt som den nya sillperioden pågick för fullt vid slutet av 1800-talet blev Bohusläns klippiga kust på modet. Badortskulturen på västkusten lockade folk. Sommargästerna kom för att njuta av sol och salta bad. Alltfler restauranger och pensionat öppnades och "sill och nubbe" blev en del av den svenska restaurangkulturen.

Färskpotatisen, som är så underbar, har också sin historia. Det ansågs väldigt lyxigt att ta upp potatisen innan den var färdig förr om åren i det fattiga Sverige. Men på midsommar gjorde man ett undantag. Jordgubbarna, som också finns på alla middagsbord på midsommar, har hamnat där för att man tog vad jorden skapade. Just vid midsommartid stod grönskan som allra mest prunkande i vårt land.

Så när vi fått i oss en och annan nubbe och ätit oss mätta är det dags för lekarna och dans kring midsommarstången (som kom från Tyskland på 1600-talet). Ja, då ska vi dansa. "Små grodorna", till exempel. Hur i herrans namn kom denna dans in i vår tradition, till oss svenskar som är så återhållsamma och begrundande? Ja, det är ett hån mot fransmännen faktiskt.

"Små grodorna" är en marsch från den franska revolutionen ("La Chanson de l'Oignon". Löksången, alltså. I refrängen sjunger fransmännen "I takt, kamrater". De ironiska britterna raljerade med sina bittra fiender och döpte om frasen "I takt, kamrater" till "Au pas, grenouilles!" (I takt, små grodor") och så föddes sången som vi alla hoppar och gestikulerar till på midsommaraftonen. Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa… Visst är vi lustiga att se.

Ja som ni ser kan man anta att när solen stått som allra högst fanns det även i forntiden goda skäl att fira och festa…

Mot Blåkulla

En av vår tids stora påsktraditioner är som bekant att barnen klär ut sig till små påskkärringar och påskgubbar och går runt hos grannarna för att få godis. En ganska oskyldig och gullig tradition som åtminstone jag tyckte var rolig när jag var barn. Men den syftar trots allt tillbaka på ett mycket tragiskt historiskt faktum, nämligen tron på och rädslan för onda häxor som ledde till att hundratals människor, främst kvinnor, miste sitt liv. I många fall genom att de brändes till döds.

Trolldomsmål har förekommit ända sedan medeltiden och den sista dödsdomen över en häxa avkunnades 1702. Den verkligt stora häxpaniken och förföljelsen ägde dock rum mellan 1668 och 1677, då mer än 300 människor avrättades, anklagade för Blåkullafärder och trolldom.

Idag har vi ofta uppfattningen att Blåkulla var beläget på en speciell plats. Många platser har också blivit utpekade t.ex. ön Blå jungfrun i Kalmarsund och Blå kullen i närheten av Marstrand. Men i gamla rättegångsprotokoll framkommer att platsen för djävulens gästabud flyttades från gång till gång. Blåkulla låg med andra ord där fantasin för tillfället placerade det.

I protokollen erkänner de anklagade, ofta under tortyr, hur de deltagit i festligheterna på Blåkulla. De berättar hur de, vanligen under påskhelgen, använt sig av stulna kvastar, brödrakor eller andra redskap, levande djur såsom getter, kor, hästar eller t.o.m. människor för att flyga till gästabudet.  För att kunna få sitt åkdon att flyga behövde häxan ett speciellt smörjhorn med en magisk salva som hon smörjde in transportmedlet och sig själv med.

Under färden till Blåkulla kunde häxorna ställa till med allehanda otyg. Väl framme vid Blåkulla ställde häxorna sina åkdon upp och ner vid ingången innan de trädde in i den stora festsalen, där enorma bord stod uppdukade med härlig mat och gott rött vin. Alla satt med ryggen mot bordet och åt med vänster hand över vänster axel. Först efter middagen förstod häxorna att de i själva verket ätit ormar, paddor och andra äckligheter samt att vinet var hämtat från gödselbrunnen.

Djävulen hade förvrängt synen på dem. Middagen följdes av dans som utfördes rygg mot rygg, medan djävulen låg på golvet och slog takten med svansen. Festligheterna avslutades sedan med en samlagsorgie, där häxorna låg med Fan själv och hans smådjävlar samt med de få män som var närvarande. Även detta skedde rygg mot rygg.

På påskaftonen var festen slut och häxorna återvände hem på sina stulna transportmedel. Om man kom ut i ladugården och hittade sina djur trötta, svettiga och med hjälplös blick så kunde man vara säker på att de utnyttjats som åkdon av häxorna.

Efter hemkomsten märktes det inte vem som varit på Blåkulla, man kunde därför inte vara säker på vem som var häxa och vem som inte var det. Men det fanns vissa magiska knep som den vetgirige kunde ta till för att få veta sanningen. Om man på påskdagens morgon betraktade kyrkobesökarna genom en ring så kunde man se att vissa kvinnor i själva verket satt med rumpan vänd mot prästen. De hade också smörbyttor på huvudet eftersom de nyss överlämnat stulet smör som gåva till djävulen. Ett annat knep för att kunna se detta var att i fickan eller i hatten lägga ett ägg som värpts under långfredagen. Om man kom ut i ladugården och hittade sina djur trötta, svettiga och med hjälplös blick så kunde man vara säker på att de utnyttjats som åkdon av häxorna.

Lite anmärkningsvärt är att det är mycket få av de attribut som utmärker dagens påskkärringar som har någon direkt koppling till 1600-talets häxor. Kvasten förekom som åkdon, men det var i själva verket vanligare att häxorna använde sig av levande djur för att flyga till Blåkulla. En förklaring till att just kvasten blivit utmärkande för dagens påskkärringar kan ju såklart vara att den är betydligt enklare för barnen att släpa runt på, än en levande ko eller get.

Den sjal som påskkärringarna ofta har på huvudet är betydligt svårare att förklara då forna tiders häxor ska ha rest till Blåkulla med lössläppt hår. Det finns inte heller någonting som tyder på att häxorna skulle ha haft med sig katter eller kaffekannor. Kaffet var ännu inte kommet till Sverige på 1600-talet, men man tror att kaffekannan som dagens påskkärringar ofta har med sig är en symbol för det smörjhorn som häxorna hade sin magiska salva i.

Påskkärringarna på dagens påskkort avbildas ofta tillsammans med en katt, vanligen svart till färgen. Kattens roll är dock inte så rolig som vi kattälskare kanske skulle önska. Sannolikt är katten nämligen en symbol för självaste djävulen. Detta kanske inte är så konstigt om man tänker på kattens starka jaktinstinkt, dess förmåga att smidigt och ljudlöst smyga fram, dess vassa tänder och klor och inte minst dess ögon som lyser i mörkret...

Budskap

Några budskap till er <3 Klicka på  budskap (länken) under bilden

Budskap

NYTT HÄXÅR

365 nya dagar är lika med 365 nya chanser!

Idag tänkte jag göra ett inlägg om viktiga magiska datum och högtider under det kommande året, för er som vill ha ett riktigt häxår eller bara vill veta mer om det!

Många av oss häxor firar ett antal högtider (sabbater) under året. Det är ett sätt att följa naturens gång och leva i samklang med den. Vi placerar in sabbaterna i ett årshjul. (Wheel of the year). Detta gör man för att följa naturens förändringar över året. Men vad är då dessa sabbater? Jo, de är gamla hedniska högtider som antingen försvunnit eller förändrats i och med att Kristendomen tog över.

Som ni kommer märka finns spår av flera av dessa gamla högtider kvar i olika traditioner vi firar idag, som jul och Halloween.

Imbolc: (1 Februari med variation.) På denna dag är vintern slut och våren kommen (Även om det inte känns så när man är ute.) Detta är ljusets och kvinnlighetens högtid och man kan fira genom att tända ljus och eldar för att välkomna den kommande tiden av fruktbarhet och värme.

Imbolc fanns på gaeliska Irland under medeltiden. Man tror att högtiden ursprungligen förknippades med den irländska gudinnan Brigid. Hon förknippades med poesi, healing och smedarbete. Hälften av hennes ansikte var fult och andra halvan vacker. Senare gjordes firandet av gudinnan Brigid om till firandet av ett helgon, St. Brigid som fick ta över hennes dag 1 februari.


Ostara/ Ēostre: (vid vårdagjämningen) Vid denna dag är natt och dag är lika långa. Därigenom är ljus och mörker i balans och det är varken vår eller vinter. Denna högtid har givit sitt namn till påsken (easter) och vissa moderna häxor målar ägg som används som talismaner denna dag.


Beltane: (Natten mellan 30 april och 1 maj eller 5 maj) är en eldfest och fruktbarhetsfest fylld av magi och andar. Detta var en av kelternas största årsfester. Festen har sitt namn efter guden Beli (även kallad Beltane och Beltaine) som var en av de högsta gudarna speciellt hos de kontinentala kelterna.


Midsommar/Litha: (Firas runt 21 juni) All sorts magi är lämplig att utföra vid denna tid. Perfekt dag att samla läkeörter på eftersom naturens kraft är på topp. Allehanda naturväsen sägs också vara lätta att kontakta runt denna dag.

Lughnasadh/Lammas: (runt 31 juli och 2 augusti) Detta är en skördefest och tacksägelsedag när man tänker över vad man är tacksam för. Traditionellt bakas det bröd och skördas örter denna dag. ”Lammas” är ett kristet namn för en gammal frukt- och spannmålshögtid firat av saxerna.


Mabon/Autumn Equinox: (vid höstdagjämningen) denna dag är också känd som Avalons fest. Detta är en dag för begrundande och förståelse och balans av motsatta krafter eftersom dagen och natten åter är lika långa. Man brukar skörda och äta äpplen som en symbol för förnyelse. Namnet ”Mabon” är en referens till Mabon ap Modron från den keltiska mytologin som kopplades ihop med dagen av wicca-anhängaren Aidan Kelly på 70-talet.


Samhain: (31 oktober) Detta är ursprunget till Halloween och kommer från kelterna. De firade nyår den första november och dagen innan var Samhain, vilket betyder slutet av sommaren. Denna dag trodde man att gränsen mellan de levandes och de dödas rike var tunn. Enligt den keltiska mytologin samlade dödens härskare Samhain denna natt ihop alla själar som dött under året. Därför tände man brasor och sjöng ramsor för att skydda de dödas själar mot onda andar.

Samhain räknas som den perfekta tiden för att se in i framtiden och lämna det gamla bakom sig och gå vidare.


Yule: gjordes senare om till vårt julfirande. Yule firades ursprungligen av germanerna och var viktig inom den fornnordiska religionen. Då gav man offer till gudarna för få välsignelse och god skörd. Nu för tiden firas detta ungefär vid 21 december eller vid vintersolståndet. Men när exakt högtiden hölls förr har gått förlorat i tiden. Man sa även att Odens jakt ägde rum vid denna tid. Då flög ett följe övernaturliga väsen över himlen och gjorde oväsen.

När vi ändå är inne på firanden så är det bäst att jag säger några ord om Esbats. Till skillnad från sabbaterna som associeras med solen (eller Guden) så hör Esbaterna ihop med månen (eller Gudinnan). En Esbat är i andra ord en ritual/ritualer som utförs när månen är full. Dessa ritualer kan innebära att man till exempel blandar örter eller oljor för att dra till sig positiv magi för den kommande månaden. Detta är även en bra tid för meditation och bön.