BELTANE

Beltine eller Beltane var en av kelternas största årsfester. Den var en fruktbarhetsfest som utspelades kring första maj och som innefattade stora eldar och möjligen även sexritualer. Beltanefesterna var särskilt till guden Belenus ära. Beli, även kallad Beltane, Beltaine eller Bel, var i keltisk mytologi, i synnerhet hos de kontinentala kelterna, en av de högsta gudarna. I brittisk mytologi kallas han Beli den store och benämns härskare av Britannien före eller under den tid då romarna invaderade de brittiska öarna. De associerade honom med Apollon. Beli har gett namn åt den keltiska vårfesten Beltrane och åt en av Londons stadsportar - Billingsgate.

Nu har våren kommit igång på allvar, dagarna är längre och ljusare, och naturen är full av växtkraft.Kelterna delade in året i en sommar- och en vinterhalva, där Beltane (uttalas ”belltejn”) markerade början på sommarhalvåret. Detta var tiden då boskapen vallades ut till sommarens betesmarker. Det är vanligt med traditioner kring eld, som exempelvis majbrasan. Detta är tiden då den unge Guden förenas med Jungfrun, och deras förening befruktar världen. Ritualen handlar mycket om just fruktbarhet. I coven är det vanligt att man genomför den Stora Riten, en förening mellan Gudinnan och Guden som i stort sett uteslutande utförs med hjälp av redskapen athame och bägare. Man kan också hoppa över eld eller springa mellan eldar för att göra sig av med saker och markera en ny början. Det är en högtid med mycket ren livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter. Beltane ger löftet att solen och jorden ska nå sin fulla kraft och blomstring.

Fruktbarheten och den uppvaknande växtligheten firas med en majstång av levande blommor och grenar, sammanbundna med röda och vita band, symboliserande föreningen mellan manligt och kvinnligt.

Beltane-ceremoni
1 ljusgrönt ljus, 1 rött ljus, 1 stång. Dekorera ditt altare med: vårblommor, miniatyr-majstång, band i glada färger, ägg eller liknande.

1. Tänd det ljusgröna ljuset, sen det röda, hälsa elementet eld genom att säga:
Var hälsad
Fader Eld,
som är förknippad
med kärleken
och fruktbarheten.
Jag kallar dig
till mig

2. Ställ dig framför altaret, håll upp stången över ditt huvud och säg:
Jag hyllar skapelsen
och föreningen mellan
natt och dag,
himmel och jord,
såsom naturen
fröjdas och sprakar
av färger och liv.

Gryningen har fulländats
och ljuset tänts.

Det som grodde vid Ostara,
expanderat har i jorden,
grönskans färger klara,
dukar sommarborden!

”Se” hur det som grodde och växte i jorden nu expanderar till årets mest produktiva tid. Se hur värmen sprids ytterligare. Se också den kommande sommaren framför dig.

Säg sen:
Fött på nytt är det,
som dog till vintern.
Må vi få det vi behöver;
fylla alla förråd,
ladda all energi.

Välkommen värme,
välkommen grönska,
välkommen livgivande tid!

3. Innan du släcker ljuset säger du:
Jag tackar dig
Fader Eld
för din närvaro.

 

HÄXANS HISTORIA - Del 3

Medeltidens häxor
Det var inte alla kristna som var rädda för häxor, eller ens trodde på dem. Det tyska helgonet sankt Bonifatius (680-755) menade att tron på häxor var barnslig och ”okristlig”. Kejsaren Karl den Store (742-814) lät kungöra att brännande av häxor var en hednisk handling som skulle straffas med döden. Men under medeltiden tog tron på häxor och trollkarlar en märklig vändning, som hade mer med religion och politik att göra än med tron på det övernaturliga. Påven i Rom försökte ena alla kristna under en enda kyrka, den katolska kyrkan.


De som vägrade och skapade egna kristna samfund ansågs vara fiender till den enda, sanna kyrkan. Dessa människor kallades ”kättare” och beskrevs av påven Gregorius IX som människor som ansåg att Lucifer (Satan) var den sanne skaparen av himmel och jord, och att de gjorde allt omvänt mot Guds vilja. På så sätt sattes kättarna i direkt kontakt med onda magiker och häxor.


Det intressanta är att kyrkan under början på medeltiden intresserade sig mycket lite för ”kloka gubbar och gummor” på landsbygden som använde magiska formler för att bota sjukdomar, kasta förbannelser eller hjälpa skörden växa. Dessa människor råkade i trubbel senare. De som anklagades för häxeri under 1100-1200-talen var till exempel valdenserna, ett samfund som förespråkade en fredlig kristendom baserad på Jesu bergspredikan. Även katoliker som motsatte sig dessa förföljelser råkade illa ut.

Kyrkan tillsatte särskilda utredare som kallades inkvisitorer. Dessa män hade som uppdrag att leta upp de oliktänkande, finna lämpliga bevis emot dem och sedan antingen tvinga dem att gå med i den katolska kyrkan eller avrätta dem. Tortyr användes ofta för att övertala de anklagade.


Det fanns många och vilda historier om vad kättarna hade för sig i sina olika sekter. En populär berättelse handlar om hur kättarna invigs i Lucifers flock. Först uppenbarar sig en jättelik padda som kättarna kysser i baken. Flera andra demoner dyker upp och deltar i en gruvlig fest där kättarna utövar kannibalism, pedofili och andra hemskheter. Så småningom dyker Lucifer upp och varje kättare lämnar honom en bit av sina kläder. Om klädbiten godkänns är kättaren upptagen i Lucifers kult. Demonen i paddgestalt dyker upp i många historier från den här tiden och blir något av en symbol för de onda kättarna. ”Paddyrkan” var en av anklagelserna som användes av kyrkan. Paddan har hängt med som en symbol för häxor och djävulen långt senare i tiden.

De flesta som anklagades och dömdes för häxeri under den här tiden var män, eftersom det var männen som ledde de religiösa samfunden. Det var sällan man kallade dem häxor, eller ens djävulsdyrkare. ”Luciferianer” var ett vanligare uttryck.


I morgon skriver jag om senmedeltidens häxor.

HÄXANS HISTORIA - Del 2

Häxan i tidig kristendom
I Första Korintierbrevet i Bibeln pekar aposteln Paulus ut de grekiska och romerska gudarna som demoner i tjänst hos Satan. Alla som dyrkade dessa var alltså onda och måste antigen avrättas eller omvändas till den kristna läran. Detta gällde särskilt de kvinnor som dyrkade Hekate. Men den romerska kristna kyrkan gick också hårt fram mot andra kristna grupper och utgick från att även dessa var djävulens lärjungar.  

En särskilt sorts häxa uppstod i folktron under den här tiden. Striges var trollkunniga kvinnor som använde sina kunskaper för att skada andra, alltså en traditionell bild av häxan. En romersk författare använde ordet ”Striges” som benämning på ”kvinnor som idkar svartkonst och flyger genom luften”. Striges använde inte kvastar till sina luftfärder, utan förvandlade sig till hemska fåglar med människolika huvuden. De hade sylvassa näbbar och klor som kunde slita en människa i stycken. Det var ensamma nattvandrare som kunde råka ut för deras vrede, men framför allt förknippas Striges med för tidig spädbarnsdöd.

Det sades att häxan flög in i ett barns obevakade rum om natten och lät det dia sin giftiga mjölk. Striges har också kopplats ihop med vampyrer och ugglor, vilka fick dåligt rykte i det kristna Rom. Detta kan ha att göra med att ugglan var en symbol för gudinnan Minerva/Athena, som ju av romerska kyrkan ansågs vara ond.


Men den kult som dyrkade den romerska jakt- och mångudinnan Diana lyckades överleva och finns kvar än idag. Denna version av Diana har mycket lite med jakt att göra och hon symboliserar istället mörkrets och månens olika krafter, med vissa inslag lånade från Hekate. Dianas kult spred sig till andra delar av Europa, framför allt landsbygden.


Den tyske biskopen Burchard skrev på 1000-talet om Dianakulten och berättade att gudinnan far fram över natthimlen med ett följe av häxor och olika onda andar. Han kopplade också ihop Diana med den gamla germanska gudinnan Holda, men även med kung Herodes fru Herodias, som lät avrätta Johannes döparen och sades bli tvingad att i eviga tider vandra som en ande i natten som straff.

Gudinnan Holda var från början en vacker och stark kvinnogestalt, som for fram på nattvindarna i sällskap av de dödas själar. Holda var beskyddande och rättvis, men fruktansvärd mot sina fiender. Då hon blev vred förvandlades hon till en ryslig gammal hagga, med kroknäsa, långa klor och krokiga tänder. Väldigt lik den traditionella bilden av en häxa, alltså. I det kristna Europa förvandlades Holda till just en hemsk figur att skrämma barn med och när bröderna Grimm gav ut sin sagosamling 1812 hade hon fått en behagligare form som den snälla fru Holle i sagan med samma namn.


I morgon kommer del 3, som handlar om medeltidens häxor…

HÄXANS HISTORIA - del 1

Häxornas historia berättar inte bara om vidskeplighet utan också om kvinnohistoria, religionshistoria och hur samhället behandlat oliktänkande. Till större delen har ordet ”häxa” en negativ innebörd, och används för kvinnor som sålt sin själ till djävulen i utbyte mot övernaturliga krafter. Häxan använder dessa krafter för att plåga andra människor och ställa till med oordning. Denna bild av häxan kommer huvudsakligen från senmedeltiden och gjordes populär i sagor och folksägner. Denna typ av häxa är skapad av det kristna samhället och passar in i en världsbild där himlen och helvetet existerar.

Men häxornas historia går längre tillbaka i tiden än så. Häxorna har sitt ursprung i olika naturreligioner under forntiden och antiken. Idag finns det flera grupper av häxor som nästan alla bygger sin världsåskådning på traditioner som fanns långt innan kristendomen. Dessa moderna häxor utövar en tro som bygger på respekt för naturen och dess krafter, samt en ökad kunskap om människans roll i universum.
Antikens häxor
Man kan säga att de första häxorna var de schamaner som hos olika naturfolk talade med andar och använde olika riter för att försöka ändra vädret eller förbättra jaktlyckan.

Men det var under den grekiska antiken som häxan formades såsom vi känner till henne idag. Den trehövdade gudinnan Hekate blev symbolen för den mörka delen av all gudadyrkan. Hennes tre ansikten symboliserade olika sidor av hennes personlighet. Hon förknippas med magi, ormar, hundar, natten och korsvägar. Hekate dyrkades framför allt i Thessaloniki, en del av norra Grekland som är granne med Makedonien.

Thessaloniki hade under antiken dåligt rykte som ett näste för trollkarlar, onda andar och farlig magi. Det sägs att större delen av kulten kring Hekate bestod av kvinnor. I sagan om det gyllene skinnet möter hjälten Jason Medea, som är en av Hekates prästinnor och mycket trollkunnig. Hon hjälper först Jason på hans äventyr, men tar sedan en gruvlig hämnd på honom då hon känner sig sviken.

En åkallan av Hekate sägs lyda så här:

”Helvetisk, jordisk och himmelsk
Skiljevägens gudinna, det vägledande ljuset
Nattens drottning, solens fiende,
Mörkrets vän och bundsförvant;
Du som fröjdas av att se blod flöda,
Du som vandrar bland gravarna i mörkrets timmar;
Törstande efter blod och de dödas fasa;
Gorgon, Mormon, månen med de tusen skiftande formerna.”

”Gorgon” syftar på Medusa, ett kvinnligt vidunder med ormar till hår och en blick som förstenar. ”Mormon” var ett annat kvinnligt monster, en demon som kom för att äta upp barn om nätterna.

Kvinnorna i Hekates kult framställdes i folktron som mäktiga häxor. De kunde förvandla sig till olika djur och kasta farliga trollformler. Framför allt hade de stor makt över män, eftersom häxorna alltid hade en stor aptit på sex och kärlek. De sades äta lik och avföring. I vissa delar av Grekland hade kyrkogårdarna ”likvaktare” som skulle se till att häxor inte tog sig in och öppnade gravarna. Den klassiske författaren Apuleius beskrev det liv som Hekates häxor levde och gjorde det så fantasifullt att han själv blev anklagad för att vara svartkonstnär. Apuleius berättar att en häxa från Thessaloniki har i sitt hem: rökelser, magiska symboler ristade på stenar och metallplattor, skallar från brottslingar som blivit avrättade, näbbar och klor från olycksbådande fåglar och flaskor med blod från sina offer. Den rekvisita som den antika häxan sägs ha använt sig av skiljer sig inte så mycket från saker som förknippas med häxor senare i historien.

Det var framför allt romarna som fruktade Hekates anhängare och också den kult som uppstod kring guden Dionysos. Dionysos-kulten spred sig tidigt från Grekland till det romerska riket och blev snabbt känd för de våldsamma dryckes- och sexfester som kultmedlemmarna sades delta i. Dessa fester kallades Bacchanalia, efter Bacchus, det romerska namnet på Dionysos. Från början var Bacchanalia en oskyldig högtid som firades mitt på dagen av kvinnor till gudens ära. Men då festen sattes i samband med den grekiske Dionysos fick den dåligt rykte och började istället firas på nätterna i hemlighet. Detta gav i sin tur upphov till rykten om att Bacchanalia-deltagarna var mördare, kannibaler och svartkonstnärer av värsta sort.

De romerska myndigheterna gjorde allt de kunde för att förbjuda kulten. På samma sätt fick de första kristna i romarriket dåligt rykte och anklagades för att vara ännu värre trollkarlar och våldsmän än Bacchuskulten. Med tiden växte den kristna kyrkan och blev på 300-talet den officiella religionen i romarriket. Nu var det istället de kristna som blev förtryckarna och en blodig jakt på oliktänkande började.
I morgon kommer del 2 - Häxan i tidig kristendom

PÅSKDAGEN & ANNANDAG PÅSK

Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "långlåskan". Enligt traditionen kunde i stället den som steg upp tidigt påskdagen få se solen dansa eller snurra. Anledningen till denna soldans var enligt en from föreställning glädjen över Jesu uppståndelse. Om påskdansen sjunger vi ibland fortfarande under julen när det om den heter att den varar till påska, men: ”Nej det var inte sant, nej det var inte sant, för däremellan kommer fastan." Nu var fastan över och under två påskdagar tog man igen vad man tyckte sig ha gått miste om. I Skåne kallades det för "påskastua" och från Fru Alstad heter det (Nils-Arvid Bringéus, "Årets festseder"): "Påskastuan började på påskdagskvällen samt fortsattes annandags påskekvällen med dans och musik av fiol och klarinett, vilka senare på kvällen ersattes med dragspel." De här båda kvällarna var det flickornas skyldighet att svara för gillet. "Om det så dansats ett par timmar, så skulle en eller två flickor duka fram gudsgåvorna och så åts och bedömdes deras förning till allt beröm."

   

Söndag ses som en stor lyckodag på grund av sin religiösa status som den dag då Jesus återuppstod från de döda.

Söndag är uppkallad efter den fornnordiska gudinnan Sol och förknippas självklart med solen. Hon kallades även för Sunne eller Sunna. (Jämför också med engelskans Sun.) Hon åkte över himlen i sin vagn Alfrödull som skapats av de andra gudarna för att bringa ljus till världen.

Kläder som invigs på en söndag sägs hålla dubbelt så länge.

Idag passar magi som rör: Ekonomi, tur, healing, hälsa, hopp, välgång, energi.
-----------------------------------------------------------------------------------

Varför firar vi annandag påsk? Det kan man verkligen fråga sig. Något uttryckligt religiöst skäl finns inte.  Annandagen kan visserligen brukas som minnesdag för händelser omedelbart efter uppståndelsen, men något egentligt skäl därtill saknas.

Den verkliga orsaken är en annan. Efter de stora högtiderna jul och påsk ville folk i det gamla europeiska bondesamhället dra ut på festligheterna i ytterligare några dagar. I påskens fall varade detta världsliga firande i en hel vecka, något som myndigheterna började se allt mer snett på under 1700- och 1800-talen. Helgdagarna och festerna inskränktes till att slutligen endast omfatta en dag – måndagen efter påskdagen, då man i vissa bygder ägnade sig åt uppsluppna tävlingar som främst gick ut på att rulla ägg.

                       Jesu uppståndelse, takmålning i Banská Štiavnica, Slovakien.
I många östeuropeiska länder kom annandag påsk att bli den dag då ungdomar på skämt hällde vatten över andra sovande ungdomar för att väcka dem, något som i Polen förknippas med termen Dingus. Traditionen att ungdomar väcker varandra genom att hälla vatten på huvudet (och genom att piska eller slå på benen med dekorerade pil- eller björkris) Dingusdagen, är känd från flera östeuropeiska länder. Varianter på temat har funnits i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien. Den är mycket riktigt förknippad med Annandag Påsk, men seden är svår att spåra till ett allmänt accepterat ursprung. En hypotes gör gällande att traditionen går tillbaka till 900-talet, då den polske hertigen Mieszko I anammade kristendomen. Dingus skall ha varit en förkristen gudomlighet som representerade vatten. I och med kristnandet började gudens religiösa aspekt att förknippas med dopet, vilket skulle förklara vattenhinken. Andra har gjort gällande att förkristen religion inte har någonting med seden att göra. Det rör sig snarare om en gammal tradition som går ut på att föräldrar väcker sina barn på ett ovanligt bryskt sätt för att påminna dem om Kristi lidande. Om detta är korrekt skulle det alltså finnas en koppling till den kristna påsken.

Men allt detta är gissningar. Seden kan inte spåras till något föregivet ursprung i äldre medeltid.