HÄXANS HISTORIA - del 1

Häxornas historia berättar inte bara om vidskeplighet utan också om kvinnohistoria, religionshistoria och hur samhället behandlat oliktänkande. Till större delen har ordet ”häxa” en negativ innebörd, och används för kvinnor som sålt sin själ till djävulen i utbyte mot övernaturliga krafter. Häxan använder dessa krafter för att plåga andra människor och ställa till med oordning. Denna bild av häxan kommer huvudsakligen från senmedeltiden och gjordes populär i sagor och folksägner. Denna typ av häxa är skapad av det kristna samhället och passar in i en världsbild där himlen och helvetet existerar.

Men häxornas historia går längre tillbaka i tiden än så. Häxorna har sitt ursprung i olika naturreligioner under forntiden och antiken. Idag finns det flera grupper av häxor som nästan alla bygger sin världsåskådning på traditioner som fanns långt innan kristendomen. Dessa moderna häxor utövar en tro som bygger på respekt för naturen och dess krafter, samt en ökad kunskap om människans roll i universum.
Antikens häxor
Man kan säga att de första häxorna var de schamaner som hos olika naturfolk talade med andar och använde olika riter för att försöka ändra vädret eller förbättra jaktlyckan.

Men det var under den grekiska antiken som häxan formades såsom vi känner till henne idag. Den trehövdade gudinnan Hekate blev symbolen för den mörka delen av all gudadyrkan. Hennes tre ansikten symboliserade olika sidor av hennes personlighet. Hon förknippas med magi, ormar, hundar, natten och korsvägar. Hekate dyrkades framför allt i Thessaloniki, en del av norra Grekland som är granne med Makedonien.

Thessaloniki hade under antiken dåligt rykte som ett näste för trollkarlar, onda andar och farlig magi. Det sägs att större delen av kulten kring Hekate bestod av kvinnor. I sagan om det gyllene skinnet möter hjälten Jason Medea, som är en av Hekates prästinnor och mycket trollkunnig. Hon hjälper först Jason på hans äventyr, men tar sedan en gruvlig hämnd på honom då hon känner sig sviken.

En åkallan av Hekate sägs lyda så här:

”Helvetisk, jordisk och himmelsk
Skiljevägens gudinna, det vägledande ljuset
Nattens drottning, solens fiende,
Mörkrets vän och bundsförvant;
Du som fröjdas av att se blod flöda,
Du som vandrar bland gravarna i mörkrets timmar;
Törstande efter blod och de dödas fasa;
Gorgon, Mormon, månen med de tusen skiftande formerna.”

”Gorgon” syftar på Medusa, ett kvinnligt vidunder med ormar till hår och en blick som förstenar. ”Mormon” var ett annat kvinnligt monster, en demon som kom för att äta upp barn om nätterna.

Kvinnorna i Hekates kult framställdes i folktron som mäktiga häxor. De kunde förvandla sig till olika djur och kasta farliga trollformler. Framför allt hade de stor makt över män, eftersom häxorna alltid hade en stor aptit på sex och kärlek. De sades äta lik och avföring. I vissa delar av Grekland hade kyrkogårdarna ”likvaktare” som skulle se till att häxor inte tog sig in och öppnade gravarna. Den klassiske författaren Apuleius beskrev det liv som Hekates häxor levde och gjorde det så fantasifullt att han själv blev anklagad för att vara svartkonstnär. Apuleius berättar att en häxa från Thessaloniki har i sitt hem: rökelser, magiska symboler ristade på stenar och metallplattor, skallar från brottslingar som blivit avrättade, näbbar och klor från olycksbådande fåglar och flaskor med blod från sina offer. Den rekvisita som den antika häxan sägs ha använt sig av skiljer sig inte så mycket från saker som förknippas med häxor senare i historien.

Det var framför allt romarna som fruktade Hekates anhängare och också den kult som uppstod kring guden Dionysos. Dionysos-kulten spred sig tidigt från Grekland till det romerska riket och blev snabbt känd för de våldsamma dryckes- och sexfester som kultmedlemmarna sades delta i. Dessa fester kallades Bacchanalia, efter Bacchus, det romerska namnet på Dionysos. Från början var Bacchanalia en oskyldig högtid som firades mitt på dagen av kvinnor till gudens ära. Men då festen sattes i samband med den grekiske Dionysos fick den dåligt rykte och började istället firas på nätterna i hemlighet. Detta gav i sin tur upphov till rykten om att Bacchanalia-deltagarna var mördare, kannibaler och svartkonstnärer av värsta sort.

De romerska myndigheterna gjorde allt de kunde för att förbjuda kulten. På samma sätt fick de första kristna i romarriket dåligt rykte och anklagades för att vara ännu värre trollkarlar och våldsmän än Bacchuskulten. Med tiden växte den kristna kyrkan och blev på 300-talet den officiella religionen i romarriket. Nu var det istället de kristna som blev förtryckarna och en blodig jakt på oliktänkande började.
I morgon kommer del 2 - Häxan i tidig kristendom