44 dagar av häxkonst, dag 14

☽✪☾ En favorit; hednisk högtid du firar

Från allra första början när jag började som wicca så tyckte jag att det var Samhain som var den bästa högtiden – det keltiska nyåret. Idag kallar jag mig inte wicca utan vildhäxa, men jag firar fortfarande de wiccanska högtiderna, och speciellt Samhain, som fortfarande är den högtid jag känner mest för. Så därför skriver jag om Samhain idag, Samhain ger löftet om att det kommer ett nytt år. Och om 20 dagar firar vi häxor Yule…

Nu är vintern på god väg här i Stockholm, och nätterna är allt längre. Växterna har vissnat, träden tappat alla löv och förberett sig för vilan. Det är mörkt och kallt ute, men jag myser inne med tända ljus, rökelse och en mugg te uppkrupen i tv-soffan.

För länge sedan var Storbritannien och norra Frankrike bebott av kelterna, ett pastoralt folk som levde i nära samklang med naturen och årstidernas växlingar. Den första november varje år firade de sin nyårsafton, vilket markerade övergången från solens tid till mörkrets och kylans tid. Detta firande tog sig uttryck i en 3 dagar lång eldfestival, som gick under namnet Samhain, under vilken alla eldar utsläcktes för att ersättas av ny magisk eld ifrån druiderna.

Under denna övergång från det gamla till det nya året trodde man att avståndet var som minst mellan vår värld och de dödas och detta var det bästa tillfället att kommunicera med avlidna närstående. Man trodde att de ondskefulla döda under dessa dagar antog skepnaden av djur, där de allra värsta blev katter!

Människorna firade med dans, musik och parader utklädda i djurhudar av olika slag. För att avlidna släktingar skulle hitta hem till sin familj, och för att hålla objudna andra borta, gröpte man ut ansikten ur rovor och lyste upp den ifrån insidan med glödande kol. Man roade sig även med att i förklädnad knacka dörr och utsätta folk för practical jokes om de inte hade något gott att bjuda på. Under namnet Halloween är det här en högtid där olika hedniska inslag envist hängt kvar trots kristna försök att göra om den till ”All hallows eve”, Alla helgons dag.

För kelterna var Samhain början på vinterhalvåret, då man tog hem boskapen från betet och slaktade de djur som man inte hade tillräckligt med foder för att hålla vid liv över vintern. Det var också det keltiska nyåret, eftersom kelterna ansåg att året började med den mörka tiden, liksom natten var början på dygnet.

Guden når vid Samhain fram till dödsriket och lägger sig att vila inför återfödelsen. Gudinnan tar som den Gamla/Dödshäxan emot honom. Man brukar säga att slöjan mellan världarna är som tunnast denna natt. Man kan se det som natten då den behornade Guden leder den ”Vilda Jakten” över landet, och det är klokast att hålla sig inne om man inte vill dras med. Ritualen fokuserar lämpligen på döden, Gudens ankomst till dödsriket och Gudinnans roll som den som ger frid och vila. Man kan också i ritual gestalta den Vilda Jakten, där Guden både är jägaren och det jagade bytet, Jägargud/Dödsgud och Hjortgud.

Samhain brukar anses vara ett bra tillfälle att kommunicera med de döda, och för spådomar.

I och med slakten är detta den tredje skördehögtiden, och det är också den tredje som rör Gudens död.